Det Osynliga

Fredag den 22 juli var jag på vildrosfestivalen i Dalarna för att hålla en föreläsning. Jag ville med anledning av vårens händelser med kriget i Libyen och dödandet av bin Laden tala om ickevåld och om konsten som motståndskraft och hade satt rubriken: ”Skapa innebär att göra motstånd!”
Jag började tala kl 17 och under föreläsningen sprids bland åhörarna informationen om terrordåden i Oslo och på Utöja. Jag får veta det när jag kliver av scenen.
Under tågresan hem stiger dödsiffrorna och jag inser att under det jag talat om vikten av att engagera isig i den fredliga kampen för demokrati och rättvisa har 93 unga människor skjutits till döds för att de gjort just det. ”Måste alla goda offras?” Är den första replik mening som dyker upp i mitt huvud. Det är en av slutreplikerna i föreställningen Hammarskjölds sista resa. I år är det 50 år sedan hans plan sköts ner i Kongo.
Väl hemma tänker jag att jag aldrig mer ska tala.
Det är inte orden som är slut. Det är tron. Den där obändiga tron att samtal alltid är möjligt som drivit mig genom alla år. ”När två människor står öga mot öga med varandra har man ett val. Man kan skjuta eller man kan påbörja ett samtal.” Så hade jag börjat min föreläsning.
Det känns patetiskt. Planen var dessutom att jag veckan därpå skulle hållit samma föreläsning på ssu-s kongress i Stockholm. Det går inte. Jag river symboliskt föreläsningen i bitar och kastar i papperskorgen och tänker i samma stund att om jag inte längre tror på människan då kan jag inte heller fortsätta att arbeta med konst. Det skulle vara falskt och medan jag lägger blommor vid Norges ambassad funderar jag på vad jag ska göra istället.
Jag missar hela det första dygnet efter händelsen att jag är ansvarig utgivare på SR och därför borde hänga med i de snabba besluten om tablåändringar som tas dessa dagar. Men jag vill å andra sidan bara ställa in alla våra föreställningar. 30 tysta minuter på lördag och 90 på söndag. Men så blir det inte. Det beslutas att vi ska sända som vanligt och jag lyckas i alla fall få iväg en ändring till P1 presentation inför vår serie ”aktuella klassiker” där jag skriver att dess aktualitet inte ligger i fas med den här helgens händelser men att jag lovar återkomma när, eller snarare om vi någonsin kan förstå vad som hänt och lyckas formulera oss kring det. Vilket jag just då inte tror.
Veckan innan har jag, eftersom jag för radioteatern håller på att skriva en dialog mellan bin Lades dotter och den soldat som sköt hennes far, ägnat åt att läsa om politisk Islam och vad som egentligen hänt i världen efter den 11:e september när kriget mot terrorismen började på allvar. Och jag har blivit rädd. Rädd för att våld allt oftare med en axelryckning sanktioneras från högsta nivå. Rädd för att man i kampen för de demokratiska värden man säger sig värna nu allt oftare upphäver dess grundläggande principer. Och jag undrar vad som nu kommer att hända. Kommer denna utveckling att accelerera eller finns det en annan väg?
”Jag är övertygad om att framtiden tillhör icke våldet.” Skriver motståndsmannen Stefan Hessel i sin lilla bok ”indignez- vous” som just kommit på Svenska och då heter Säg ifrån! Och han fortsätter: ” vi år aldrig förlora hoppet. ”
På lördag kväll slår jag på radion. Det är repris en av naturmorgon och min första impuls är att omedelbart stänga av men jag blir istället sittande blickstilla. Det är det vackraste jag hört. En äldre man berättar på bred norrlandsdialekt att en fjälluggla för första gången på 32 år har häckat i Jämtland. Hans glädje är obeveklig och den strålar med en sådan kraft ut genom radion att den är omöjlig att värja sig mot. För den är helt ärlig. En fjälluggla har fått ungar och vi får höra deras läte.
Jag kommer att tänka på Anita Goldman, som i sin roman om männen som byggde den första atombomben, på ett ställe i boken reflekterar över att Harry Martinsson vid samma tid satt och skrev om småkryp. Hon skriver; ”Harry du skriver om småkryp och lysmaskar om hur stormen drar genom granarna. Vet du inte vad som pågår i världen?” Men fortsätter sedan; ”så klart han vet vad som pågår. Han skriver en hyllning till livet mitt i den dödskultur som växer omkring honom i Europa. Kanske är det det enda sättet att göra motstånd.”
Och jag tänker: vilken tur att vi har ord som inte är nyheter. Att vi har toner som inte är skrik. Att vi har andra bilder av verkligheten än verkligheten, men som ändå är sanna. Det är nu vi behöver konsten.
Sarah Kane skrev en gång: ”Livet är absurt och livets mening är att göra revolt mot det absurda.”
Och jag bestämmer mig för att fortsätta.
Att det kanske ändå inte finns något bättre man kan göra än att åter ta upp kampen för skönhet, för en ökad förståelse och en fördjupad samhällsdebatt.
”Vi får aldrig förlora hoppet” Och jag känner mig mitt upp i alltihopa glad att en av Radioteaterns första premiärer i höst är just Stefan Hessels Säg ifrån!

Stina Oscarson