Nyårstvivel
Den senaste tiden har jag känt en växande irritation mot ett par av mina medarbetare på teatern. Dom hänger inte med i det allt högre tempo som krävs och jag har börjat tänka att vi kanske skulle arbeta mer effektivt om vi anställde några yngre och snabbare och då bara på projekt. För vi måste arbeta på ett annat sätt. Madeleine Sjöstedt har den senaste veckan verkligen understrukit det. Verksamheten måste förändras.
Det är bara det att vissa människor aldrig kommer att förändras. De är. Och jag vet inte längre om jag kan ta ansvar för det jag sysslar med. Jag är rädd att den verksamhet vi bedriver på alla plan håller på att förvandlas till ett smörjmedel i ett maskineri som jag inte vill smörja. Bara de senaste veckorna har tre händelser etsat sig fast som ett gnagande tvivel och jag tänker på ett citat av Magret Tatcher ”ekonomin är metoden syftet är att förändra själen.”
Den första händelsen var en rubrik i Dagens Nyheters kulturdel: ”Kreativitet och kultur ska rädda Europas tillväxt” och sedan en bild på en leende Lena Adelson Liljeroth och Maud Olofsson. Den andra Madelene Sjösteds blogg där hon redogjorde för fördelningen av nästa års anslag: ”Mer kultur för pengarna!” Det kan låta bra tills man inser att ett kulturborgarråd borde kämpa för mer pengar till kulturen. Och med rubriken ”mer kultur för pengarna” motiverar hon en sänkning av anslagen till ett tiotal av Stockholms främsta fria grupper. Istället ökar bonusen, den tävling som ska motivera oss att arbeta på ett annat sätt. För denna nya form av anslag är inget annat än en tävling i mätbara resultat. Ju högre egentintäker desto högre anslag.
Den tredje händelsen utspelades i Borgholm som jag besökte ett par dagar senare för att titta på platsen som är tänkt att bli en ny scen för Ölandoperan. Kommunen har ställt sig positiv till att bygga en jättelik amfiteater vid slottetsruinen i sluttningen ner mot Kalmar sund och man vill att jag som konstnärlig ledare för Ölandoperan ska vara med och driva att detta blir verklighet. Ja, säger jag, det är klart att jag är intresserad, det här kan bli en fantastisk spelplats, men det hänger på att någon också är villig att investera i verksamheten. Det ombeds jag vänligt men bestämt att inte tala om. Då kommer de att backa direkt. En investering i ett scen förstår alla. Men” säger jag, det som intresserar mig är innehållet. Jag har sett tillräckligt med skrytbyggen.
Ekonomin är inte längre en del i vår kultur utan har blivit kulturen och jag känner mig som en stor svikare. Mot mina arbetskamrater och mot mig själv. Konsten och i det här fallet teatern håller på att förvandlas till en slav under målet ökad tillväxt och det påverkar nu både valet av berättelser och synen på våra medarbetare. Ur en rent företagsekonomisk synvinkel skulle vi som det heter behöva effektivisera vår organisation. Men jag undrar i ett större perspektiv vart alla de människor som inte passar in i det effektiva slimmade karriärsklättrande bygge vi håller på med ska ta vägen? Ingen verksamhet kan ses isolerad. Att bygga ett samhälle är inte detsamma som att driva ett förestag. Och teatern måste om den ska kunna vara en verklig kraft befolkas av olika slags människor. Berättelserna och perspektiven blir annorlunda och det behövs i en allt mer segregerad tillvaro där man ständigt försöker gömma undan klassamhället och svaga grupper. Det skulle inte behöva finnas några svaga grupper om man definierade målen annorlunda.
Stina Oscarson