I debattartikeln ”En förlorare slår tillbaka” skriver poeten och kritikern Anna Hallberg i dagens DN 7 jan 2010 en tycker jag intelligent betraktelse över dagens svenska kulturklimat. Hon citerar initialt författaren Lars Gustafsson, ”Det är omöjligt att bli rik på poesi” men skjuter in sig på tillägget ”och just det gör den till en verksamhet värd att intressera sig för”. Det är den där bisatsen, ”värd att intressera sig för”, som Anna Hallbergs artikel handlar om:
”Stämmer det fortfarande att det finns värden som inte bara är olönsamma utan till och med står i kontrast mot marknadsmässiga vinstintressen och just därför är värda att intressera sig för? (Som forskning, kvalitetslitteratur eller kritiskt tänkande essäistik exempelvis.) Jag är inte alls så säker på det. Snarare tror jag att det är först när de konstnärliga verken, genom något pris eller utmärkelse lyckas ta sig in i den kommersiella cirkulationen igen, som de över huvud taget har möjlighet att väcka något intresse.”
Men Anna Hallberg menar att det borde finns plats för sådana immateriella värden:
”Vår älskliga kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth vippar in med ett leende: ”Jag tror på marknaden och jag tror framför allt på människors förmåga att själva veta vad som är bäst för dem.” (DN 3/12) För egen del tror jag lika mycket på marknaden som jag tror på bananföretaget Doles demokratiska och humanistiska godhet. Så länge man låter litteraturdiskussionen styras av ekonomiska intressen kommer kvalitetslitteraturen vara deppig förlorare. /…/ Det var länge sedan man slutade tala om litteratur och började prata om böcker. Böcker som man kan stapla som konservburkar på Ica. Böcker är marknadens omformulering av litteraturbegreppet.”
Anna Hallberg driver tanken att något har gått förlorat:
”Så många gånger under det här året har jag tänkt att tiden går bakåt. Att vi befinner oss i femtiotalet igen, eller ännu längre tillbaka, före världskrigen, på artonhundratalet. Jag tänker på Steve Sem-Sandbergs roman ”De fattiga i Lodz” och blir plötsligt påmind om hur avgörande Förintelsen var för hela Europas fortsatta utveckling. Detta skulle aldrig kunna hända igen. Så stark var viljan utveckla de demokratiska krafterna i samhället. Satsningarna på utbildning, konstnärliga verksamheter, intellektuell fortbildning och så vidare, var enorm. / … / Det är inte mer än en pensionsålder sedan, ändå börjar bilderna suddas ut och mista sina sammanhang. Visserligen pumpas det stadigt ut strida strömmar av populärhistoriska böcker om Hitler och Albert Speer, men de är liksom inbäddade i en avlägsen dåtid. Som om de vore en myt eller en saga. Minnesförlusten. Och den långsamma, svagt glidande avdemokratiseringen av Sverige. Är inte det vad alltihop egentligen handlar om? Under alla pajkastande debatter om pengar och villkor och författare som skriker och väsnas för sitt existensberättigande finns djupare värden som handlar om minne, stabilitet, offentlighet och demokrati.”
Här ovan introducerar Anna Halllberg ett intressant begrepp: minnesförlusten som något som är av kollektiv natur. Hon rundar av artikeln med en av knäckfrågorna där polariseringen mellan vänstern och högern optimeras, nämnligen frågan hur dessa immateriella värdens existens skall finansieras. Ska det ske genom marknaden och enskilda medborgares personliga val, eller genom ett system med en stat som fördelar gemensamma medel för medborgarnas räkning för att garantera mångfalden?
”Vilka värdegrunder vill vi ha i Sverige? Vilka instanser ska få finnas i samhället? De är inte gratis. Och det är precis där det skär sig, hela tiden. Men nu måste vi prata om dem. Annars kommer det att gå åt helvete för vårt lilla amerikaniserade, EU-anpassade och numera rätt osjälvständiga land. Nu säger vi att det här är viktigt. Viktigare än vad som gjorts gällande hittills. Och det handlar inte bara om pengar. /…/ Nu säger vi att det är en skam att Sverige inte menar sig ha vare sig intresse av eller råd att försörja ett anständigt intellektuellt och konstnärligt klimat. Att det är ovärdigt. Och att det ger ett destruktivt och minnesförslöande samhälle som på sikt urholkar demokratin och ökar skillnaderna mellan klasser.”
Till sist är det där man hamnar: att den här kulturdebatten inte handlar om kulturarbetarnas löner hit och dit utan att det vi faktiskt talar om är att värna demokratin och en frihetlighet som inte dikteras av hur mycket klirr i kassan den enskilde har samt att värna rum – kontaktytor – i samhället där det finns plats för komplexa frågeställningar som inte nödvändigtvis är ekonomiskt lönsamma.
Vi minns att vi lever i en demokrati, men håller vi på att glömma bort varför vi ville ha det så?
JACOB HIRDWALL