Det Osynliga

Till kulturstrategiska avdelningen:

I dagarna ska förslaget om nya former av kulturstöd för Stockholm avgöras.
Det är framför allt de små fria teatrarna som berörs.

Det är en hårdpackad och svårsmält läsning, där man pressat in alla lösenord som torde finnas med i korrekt politisk önskelista, man tycks uppenbart orolig för att allt ska täckas in och intet glömmas bort.

I realiteten innebär den en brutal och illa genomtänkt nedskärning av själva kärnverksamheten utan någon som helst konsekvensanalys.

Istället för att ägna sig åt sin egen grundverksamhet, den levande teatern, fordrar man att de fria grupperna ska ägna i stort sett allt arbete åt administration av en rad publikfrämjande verksamheter som kräver orimlig tid, orimliga kostnader, orimlig personalåtgång och detta inom vitt skilda områden, som man näppeligen kan kräva att de har specialkunskap om.

Vad ska pengarna till detta komma ifrån? När ska teaterfolket hinna arbeta med sina produktioner?

Remissen är ett svartbygge av personer som förgår sig i sin iver med att komma med något nytt till varje pris.

Förslaget om inkallade referensgrupper ger det hela en svag doft av gammalsovjetisk kontrollapparat blandat med moderat konsumentideologi uppräknad med mångkulturella krumsprångsförslag.

Vi får dessutom till livs ett nysvenskt begrepp, ”medborgarnas nöjdhet.”
Jag känner definitivt ingen nöjdhet, då jag läser sida upp och sida ner med förslag som tycks göra allt för att krossa det levande fält av professionella konstnärers verksamhet, som hittills ingen stockholmare visat sin onöjdhet med.

Hur ska de små fattiga teatrarna ha råd att betala denna gigantiska satsning på publikarbete med geografisk räckvidd, miljöarbete, tillgänglighet, etnisk mångfald, demokrati, jämställdhet (förvaltningen måste ha tänkt: det är väl inget vi har glömt)…?

Det syns mej och de flesta som läst detta förslag ,att det är ett byråkratiskt jättelego utan intresse eller kunskap om teaterns egentliga vardag och verklighet.

Förvaltningen kan inte ha en aning om tidsperspektivet i teaterns skapande process. Är det hela ändå inte  ett genomskinligt önsketänkande att ta över en leklåda, som man inte vet vad den innehåller.

Hur kan man komma på en sådan ide som att teatrarna ska dela lokal med andra intressenter för andra aktiviteter ? Så kallade klusterbildningar!

(Kommer Stockholms stad att kräva samma sak av Stockholms alla nya stora eventarenor som kommer stå tomma om dagarna?)

Bland kriterierna som krävs för de sökande finns bl.a. utveckling av det konstnärliga området, främjande av demokrati, förståelse och tolerans, plats åt det fria ordet ,kunskap om nationella minoriteter, internationellt konstnärligt utbyte…

Både i Europa och i andra delar av världen sjuder det av nyskriven dramatik som vi tar emot och spelar, texter som tar upp sociala och politiska åkommor, som beskriver vånda och oro över sakernas tillstånd. Vad annat är dramatikernas teater än samhällets öppna diskussionsarena och platsen för det fria ordet?

Snart spelar de fria teatrarna i Stockholm pjäser av Tysklands uppburne författare Roland Schimmelpfennig om trafficking på en Kinakrog (Der Goldene Drache), snart kommer också hans omtumlande pjäs om konflikten mellan Afrika och Väst, Peggy Picket.

Det är en tidsfråga innan amerikanska Naomi Wallace pjäs om två unga invandrarflickors kamp för livet i ett nytt samhälle, And I and Silence, kommer upp på en Stockholmsscen.

Med okuvlig energi och politiska huggtänder har Teater Tribunalen spelat allt från Brecht till singaporesen Alfian Bin Saats vilda dramatik.

Teater Giljotin tog upp frågan om galenskapen i en storsatsning som fick hela Stockholm att diskutera.

Om kulturförvaltningens planer är att rasera och bryta sönder detta yngsta kulturarv vi har, kommer den gå till teaterhistorien. Dock inte på det sätt som den kanske önskat!

Berit Gullberg
Förläggare
Ordförande i Nya Nordiska
Teaterförläggareföreningen

Dagarna efter den 22:a juli tänkte jag mycket på det uttrycket: ”att sluta sitt hjärta”. Oftast används det i religiösa sammanhang: ”Jesus talade till dem, men de hade slutit sina hjärtan och förstod inte hans ord”. Själv är jag ateist, och säkert en av dem denna text skulle tycka hade slutit sitt hjärta. Men uttrycket är bra, det beskriver någonting: att vägra känna, att vägra se, att sluta sin blick, att avpersonifiera fienden. För att målmedvetet kunna mörda en 14-åring full av liv, och så en till och en till och en till in absurdum, måste man göra det: man måste sluta sitt hjärta. Hur går det till? Hur gör man för att sluta sitt hjärta? Vilka medel, av ideologiska skygglappar och svidande personliga erfarenheter, krävs det? Vilka val? Hur gör man för att operera bort sin medkänsla? Eller är det inte så det går till? Skapar man istället ett vitt fält inom sig där inga vanliga lagar gäller, ett galenskapens landskap där allt har sin egen, fruktansvärda logik? Det hemliga kriget, där undantagslagar råder. Varför vill man sluta sitt hjärta? För det vill man, om man själv uppfinner ett krig. Kanske skulle ett öppet hjärta kännas alltför smärtsamt? Den egna futtigheten och bristen på grandiositet alltför uppenbar? Breivik tycks enligt medierapporteringen inte vara någon särskilt självständig tänkare. Han har tagit vad han har behövt av hat, förakt och självrättfärdighet för att få möjlighet att känna sig överlägsen, betydande och stark. Hatet som blir till ett beroende. För utan det, vem är man då? ”Han borde ha tagit livet av sig”, har Breiviks far, pensionerad karriärdiplomat, förklarat upprepade gånger i media, och framstår i samma ögonblick som en mer välanpassad version av sin son: vissa människor gör inte rätt i att leva. Vad är det som har hänt? Har han också slutit sitt hjärta? Och när då? ”När den grandiosa bubblan hos Breivik spricker föreligger en mycket stor suicidrisk”, konstaterar en psykiatriker i min närhet, och visst är det så. Någon har fått för sig att grandiositet är en förutsättning för ett värdigt liv. Och att verklig grandiositet kräver att man sluter sitt hjärta. Det verkligt skrämmande är att han är långtifrån ensam om den synen.

Erik Uddenberg

Fredag den 22 juli var jag på vildrosfestivalen i Dalarna för att hålla en föreläsning. Jag ville med anledning av vårens händelser med kriget i Libyen och dödandet av bin Laden tala om ickevåld och om konsten som motståndskraft och hade satt rubriken: ”Skapa innebär att göra motstånd!”
Jag började tala kl 17 och under föreläsningen sprids bland åhörarna informationen om terrordåden i Oslo och på Utöja. Jag får veta det när jag kliver av scenen.
Under tågresan hem stiger dödsiffrorna och jag inser att under det jag talat om vikten av att engagera isig i den fredliga kampen för demokrati och rättvisa har 93 unga människor skjutits till döds för att de gjort just det. ”Måste alla goda offras?” Är den första replik mening som dyker upp i mitt huvud. Det är en av slutreplikerna i föreställningen Hammarskjölds sista resa. I år är det 50 år sedan hans plan sköts ner i Kongo.
Väl hemma tänker jag att jag aldrig mer ska tala.
Det är inte orden som är slut. Det är tron. Den där obändiga tron att samtal alltid är möjligt som drivit mig genom alla år. ”När två människor står öga mot öga med varandra har man ett val. Man kan skjuta eller man kan påbörja ett samtal.” Så hade jag börjat min föreläsning.
Det känns patetiskt. Planen var dessutom att jag veckan därpå skulle hållit samma föreläsning på ssu-s kongress i Stockholm. Det går inte. Jag river symboliskt föreläsningen i bitar och kastar i papperskorgen och tänker i samma stund att om jag inte längre tror på människan då kan jag inte heller fortsätta att arbeta med konst. Det skulle vara falskt och medan jag lägger blommor vid Norges ambassad funderar jag på vad jag ska göra istället.
Jag missar hela det första dygnet efter händelsen att jag är ansvarig utgivare på SR och därför borde hänga med i de snabba besluten om tablåändringar som tas dessa dagar. Men jag vill å andra sidan bara ställa in alla våra föreställningar. 30 tysta minuter på lördag och 90 på söndag. Men så blir det inte. Det beslutas att vi ska sända som vanligt och jag lyckas i alla fall få iväg en ändring till P1 presentation inför vår serie ”aktuella klassiker” där jag skriver att dess aktualitet inte ligger i fas med den här helgens händelser men att jag lovar återkomma när, eller snarare om vi någonsin kan förstå vad som hänt och lyckas formulera oss kring det. Vilket jag just då inte tror.
Veckan innan har jag, eftersom jag för radioteatern håller på att skriva en dialog mellan bin Lades dotter och den soldat som sköt hennes far, ägnat åt att läsa om politisk Islam och vad som egentligen hänt i världen efter den 11:e september när kriget mot terrorismen började på allvar. Och jag har blivit rädd. Rädd för att våld allt oftare med en axelryckning sanktioneras från högsta nivå. Rädd för att man i kampen för de demokratiska värden man säger sig värna nu allt oftare upphäver dess grundläggande principer. Och jag undrar vad som nu kommer att hända. Kommer denna utveckling att accelerera eller finns det en annan väg?
”Jag är övertygad om att framtiden tillhör icke våldet.” Skriver motståndsmannen Stefan Hessel i sin lilla bok ”indignez- vous” som just kommit på Svenska och då heter Säg ifrån! Och han fortsätter: ” vi år aldrig förlora hoppet. ”
På lördag kväll slår jag på radion. Det är repris en av naturmorgon och min första impuls är att omedelbart stänga av men jag blir istället sittande blickstilla. Det är det vackraste jag hört. En äldre man berättar på bred norrlandsdialekt att en fjälluggla för första gången på 32 år har häckat i Jämtland. Hans glädje är obeveklig och den strålar med en sådan kraft ut genom radion att den är omöjlig att värja sig mot. För den är helt ärlig. En fjälluggla har fått ungar och vi får höra deras läte.
Jag kommer att tänka på Anita Goldman, som i sin roman om männen som byggde den första atombomben, på ett ställe i boken reflekterar över att Harry Martinsson vid samma tid satt och skrev om småkryp. Hon skriver; ”Harry du skriver om småkryp och lysmaskar om hur stormen drar genom granarna. Vet du inte vad som pågår i världen?” Men fortsätter sedan; ”så klart han vet vad som pågår. Han skriver en hyllning till livet mitt i den dödskultur som växer omkring honom i Europa. Kanske är det det enda sättet att göra motstånd.”
Och jag tänker: vilken tur att vi har ord som inte är nyheter. Att vi har toner som inte är skrik. Att vi har andra bilder av verkligheten än verkligheten, men som ändå är sanna. Det är nu vi behöver konsten.
Sarah Kane skrev en gång: ”Livet är absurt och livets mening är att göra revolt mot det absurda.”
Och jag bestämmer mig för att fortsätta.
Att det kanske ändå inte finns något bättre man kan göra än att åter ta upp kampen för skönhet, för en ökad förståelse och en fördjupad samhällsdebatt.
”Vi får aldrig förlora hoppet” Och jag känner mig mitt upp i alltihopa glad att en av Radioteaterns första premiärer i höst är just Stefan Hessels Säg ifrån!

Stina Oscarson

”Den kulturstrategiska avdelningen” inom Stockholms kommun. Smaka på rubriken, doftar dold agenda eller hur? Lite Orwell så där, Du sköna nya värld. Men den är inte särskilt svår att avslöja, den där agendan, även om skicklige avdelningschefen Patrik Liljegren nog gärna vill tro det. Vad det handlar om är ett förestående paradigmskifte inom kulturområdet där kravet på självfinansiering nu kraftigt skall ökas.

Man börjar med de fria grupperna, som nu alltså skall bli ännu friare. De har tidigare varit befriade från anständiga löner, nu skall de befrias från möjligheten att ha en fast scen, det är nämligen det som händer när man nollar löpande anslag. Sådana kostnader skall inte kommun/stat längre stå för, det får man själv ordna i så fall med hjälp av sponsorer enligt utländsk modell. Problemet är att mecenaterna i stort lyser med sin frånvaro. Hur kan det komma sig?

Jo, det beror på att kultursponsring inte är avdragsgill i Sverige till skillnad från mot många andra länder. Det starkaste incitamentet för kultursponsring är ändå, om vi skall vara ekonomiskt krassa – och det ska vi ju, det är ju uppenbarligen tidens melodi – att skattepengar växlas mot goodwill för företagen, istället för att bara anonymt gå till gråsossevården utan privata försäkringar eller andra osexiga gemensamma samhällsprojekt.

Det där är för övrigt ett nollsummespel; i den ena världen går skattepengarna till staten som fördelar medlen till gemensamma projekt, och i den andra världen går pengarna direkt till gemensamma projekt utan att passera en stat som ska lägga sig i. Om pengarna nu alls går till det gemensamma projektet då, vill säga! De kan ju gå till kulturen till exempel, men det beror ju då på vad man i så fall kan få för det: du trodde väl inte att storföretag sponsrar kultur för skoj skull?

Skulle en sådan utveckling då inte påverka kulturens innehåll och därmed yttrandefriheten? Det där var alltså en retoriskt ställd fråga!

Det är det här som är nästa strategiska steg på sikt, att göra sponsringen avdragsgill. Och då är det inte några fria grupper i Stockholm som får det tufft, utan då kommer detta system få konsekvenser för hela kulturlivet – även för de största institutionerna. Man börjar med småfåglarna och för Guds skull se nu till att inte väcka de björnar som sova i sitt lugna bo, som det väl heter i sången som även små barn förstår.

Nollningen av de fria gruppernas medel handlar alltså inte om de fria grupperna. Det handlar heller inte om pengar, för så stora summor handlar det inte om. Det Vägverket tar för tio nya refuger i betong kan ofta vara skillnaden mellan att vara eller att icke att vara för en fri grupp.  Det här givetvis är en politisk fråga, som inte enbart handlar om kulturpolitik utan om en politik som uttrycker en förändrad syn människan och hennes behov.

Vi skall inte längre vara medborgare i ett land som präglas av ett gemensamt projekt där välfärd för alla och bekämpandet av barnfattigdomen är viktigast, då får vi hellre vara fria konsumenter i en galleria med rätt att välja. Blir du sjuk så skyll dig själv, du har ju inte betalt in premierna till den privata sjukvårdsförsäkringen. Låter detta som en orättvis bild som utmålas? Ta en titt på omvärlden och tänk igen. Och varför i hela friden skulle just kulturen och dess företrädare står fria från den här utvecklingen?

Det gemensamma projektet – som idag fått betongarselstämpeln med en air av inrökt femtiotal, öststatspolyester och bakelittelefoner – det projektet förföljs systematiskt. Det är inte en folkgrupp som förföljs, även om motsatsen till ”verklighetens folk” – de kulturarbetare som då måste kallas för ”Overklighetens folk” – har fått veta att de är elitister som ska hålla käft.

Vad hände föresten med Göran Hägglunds angrepp på kulturen företrädare? Det blev så tyst från det kristna högkvarteret efter floppvalet. Någon reklambyrå gjorde uppenbarligen bort sig och partistyrelsen lade locket på. Under tiden sitter nu vanliga svenska frigruppsarbetare vid sina ”köksbord” och försöker få ”ekonomin och livspusslet” att gå ihop. En färsk studie visar för övrigt att kulturarbetarna jobbar mer än svenskarna i övrigt, där sprack alltså myten om de lata rödvinsdrickarna.

Så här går det alltså till 2011 när man ska skära ned, enligt gammal beprövad modell:

1)      Skicka in en ny spelare som ingen riktigt känner till, kanske gillar han just dig?
2)      Låt honom muntligen berätta om en satsning på kulturen där ”alla” skall få vara med.
3)      Se till att den verkliga skrivningen döljs, den som säger att anslagen skall nollas.
4)      Gör detta i slutet juni då alla kulturarbetare är trötta och inte orkar bråka!
5)      Börja hösten med att behandla ärendet, gärna tidigt i augusti, vad sägs om 18e?
6)      Låt inte ärendet gå på remiss, undvik långbänk och ta beslut direkt.
7)      Se till att beslutet börjar gälla omgående, helst till årsskiftet så kortas mediegnället.
8)      Det är jobbigt att skära ned, Åk på vinprovning i Loiredalen, det har du förtjänat!

 JACOB HIRDWALL

Läser idag att 25 procent av alla svensk ungdomar skulle föredra en ”upplyst diktatur” framför demokrati. Det är skrämmande siffror, särskilt om de skulle visa sig stämma, vilket jag har svårt att bedöma. Artikelförfattarna hävdar att bristen på ideologi i den politiska debatten kan vara en orsak: den blir meningslös därför att man inte förstår vad den handlar om. Det låter mycket troligt. Men också en annan, obehaglig, tanke slår mig: att själva den i Sverige rätt spridda ideologi att konflikter egentligen inte finns, att de bara är en följd av missförstånd, är farlig. Därför att den förnekar det skavande faktum att en grupps intressen hotar en annans, att en av politikens uppgifter är att välja mellan människors egoistiska intressen. Väljer man en bred fördelningspolitik måste man också vara tydlig med att den gör de rika mindre rika. Hela 70-talets framväxande borgerliga raseri handlade ju om detta: att plötsligt kunde en jobbare tjäna mer än en professor. Klassamhällets hotande upplösning väckte anstöt hos dem som sett ett klasssamhälle som en självklarhet. Väljer man ett samhälle utan social trygghet blir klyftorna större. Många fler förlorar på det, liksom hela samhällsandan, och det är deras formulerade raseri som behövs nu.

Erik Uddenberg

Just nu har en fråga aktualiserats som in sin komplexitet rymmer de flesta av kulturpolitikens dilemman.

Jag har inte faktagranskat historien utan fått den berättad för mig men finner den ändå tillräckligt intressant för att återges och reflektera kring.

Först en kort bakgrund.

Graffiti är strängt förbjudet i Stockholm stad. Liksom snart all icke kommersiell användning av det offentliga rummet. Om exempelvis fria teatergrupper får för sig att affischera sina föreställningar på fel platser kan de bli av med sina bidrag. Det är hårda tag som gäller för de som får för sig att använda vårt gemensamma rum för annat än kommersiella intressen.

Och vad har nu hänt. Jo denna vecka är en dansk auktionsfirma i Stockholm och säljer målningar av våra främsta gatukonstnärer för stora pengar.  I vissa fall är det målningar som helt enkelt är nedplockade, inlämnade och sålda. Fast naturligtvis inte av konstnärerna.

Jag skulle vilja veta hur våra politiker ser på detta. Är detta höjden av det entreprenörskap som uppmuntrats från våra politiker? Beviset på att det faktiskt att tjäna pengar på konst. Fast som vanligt hamnar inte pengarna hos konstnärerna. Här kan man ju visserligen invända att man som gatukonstnär avsagt sig upphovsrätten. Javisst. Men det var ju för att konsten var tänkt för det offentliga rummet som en gåva till oss alla. Det var överenskommelsen.

Men det som står klart är att när konsten sedan hänger i en fin våning någonstans är den helt plötsligt både värd något – rätt mycket i vissa fall och dessutom helt laglig.

Men någonstans på vägen måste något ha gått snett och genom denna lilla historia ekar frågorna om konstens värde och för vem den är till. Om vem som äger det offentliga rummet och vad som är upphovsrätt.

Om man lyckas förklara det här då har man grunden till en ny kulturpolitik.

Stina Oscarson

I vilken grad har vi behov av tvättade hjärnor?
Reste i Sovjet på den tiden Sovjet var Sovjet. Det var jag och min far på väg i buss till det som då fortfarande hette Leningrad. Vi åkte genom Karelen, guiden talade om Fänrik Ståls sägner och vi tittade ut genom fönstren på det främmande gråa landskapet. Minns än affischerna: en gång på en rutten åker, en gång på ett slitet stationshus, lysande röda: Länge leve det kommunistiska partiet! Länge leve det socialistiska folkets kamp! Det fanns några till, här och var utspridda över slitna hus och glest odlade fält. Vi skrattade åt de där plakaten och deras käcka försök att blåsa liv i en kamp som redan tycktes förlorad. Den löjliga beskäftigheten och den märkliga ironin att allt var så nedgånget runt dem.
Många år senare åker jag buss från vilken flygplats som helst in mot vilken stor stad som helst. Det skulle kunna vara Moskva. Det skulle kunna vara London eller Stockholm. Antalet plakat längsmed vägen är då inte två, fem eller tio. De är hundratals, tusentals. Och självklart är det inte något kommunistiskt partis ärofyllda kamp de hyllar.
”HP – new solutions for a new world”
”L’Oreal – because I´m worth it”
Det är ett halvår sedan nu jag gick genom köpcentret alldeles intill där jag bor och fick det starka intrycket att jag vandrade genom en droghandel, omgiven av idel besatta missbrukare. Alla tecken på gravt beroende fanns där: den underliggande ångesten, lättnaden vid ett köp: ja, ruset, glädjen, den snabbt övergående tillfredsställelsen, längtan efter nästa kick, oron för att pengarna inte ska räcka. Och varje gång jag sedan dess tagit upp denna liknelse i samtal med andra har de nickat igenkännande: ja, just så är det. Vi shoppar för att det är vår drog.
Vad gör jag med mitt liv? Har jag gjort riktiga val? Lever jag som jag borde? Har mitt liv en mening för andra än mig själv? Hur borde jag leva? Hur vill jag ha det? Vad är liv för mig?
Jag har talat med flera före detta alkoholister som alla sagt samma sak: det är inte ruset jag saknar, utan bakfyllan. Stunden av vila i en trötthet som ändå gör att ingenting är möjligt. Känslan av att vara nära stupet:
Hur kunde jag låta mig luras in i det här?
Vi skrattar emellanåt åt reklamen också, eller fnyser åt den eller suckar över den. Men det finns en stor skillnad mellan den reellt existerande socialismens propagandaapparat och den reellt existerande kapitalismens.
Dels resurserna – dagens propagandaapparat är betydligt mer omfattande än den gamla kommunismens. Dels flexibiliteten.
Den reklammakare som blir skrattad åt tar snabbt reda på omständigheterna: vem är det som driver med annonsen, och varför? Vad får detta skratt för konsekvenser för annonsens syfte: försäljningsökningen?
Och så kommer en ny annons, med nya argument:
”Inte ännu en tråkig annons, tänker du”
Men med samma bakomliggande syfte: försäljningsökningen.
Den här propagandaapparaten vet hur den ska göra, till skillnad från den gamla sovjetiska. Den slingrar sig fram, tills den når in i drömmarna.
Så står vi där: och drömmer inte längre om hur vi ska skapa oss ett meningsfullt liv. Utan om vad vi ska köpa.
Man kan nästan få för sig att vi vill vara hjärntvättade, för att det gör livet så mycket enklare att leva. Pengar. Köpa. Pengar. Köpa.
Ingen oro. Ingen ångest, annat än för hur man ska få råd till nästa köp. Inget tvivel.
Gör ett test: börja smyglyssna på samtal mellan föräldrar och barn på stan. 95 procent av dem handlar om konsumtion.
Man tänker att föräldrar och barn borde ha andra saker att prata om. Och föreställ er vilken kraft det samtalet skulle ha.
Vad är rätt? Vad är fel? Vad vill vi ha för samhälle?
Uppenbarligen pratade de sovjetiska föräldrarna och barnen om det. För där gjorde man revolution.
Men mot vad?
Cynikern säger att det bara var mot ineffektiviteten. Husen som de nya propagandabudskapen sitter på är inte lika slitna. Fattigdomen har för tillfället flyttat någon annan stans.
Drömmaren tänker att det också handlade om något annat: att man föreställde sig en värld av friare tankar.
En värld utan tvättade hjärnor.
Människor är olika. Vi har olika mål, olika lustar, olika syn på vad som är viktigt. Vi lär aldrig komma överens. Ska aldrig komma överens.
Men vi behöver försöka se världen, som den är, bortom köprusets dimmor. Bortom andra dimmor. Om vi ser världen bortom dimmor, vad ser vi då?
Ja: vad ser vi då?

Erik Uddenberg

Är vi på väg att förlora all vår kreativitet undrar jag när FN´s bombningar av Libyen nu går in på sitt tredje dygn. Insatsen lovordas från såväl höger som vänster. Passivitet hade varit det värsta sägs det och så lång är jag med.

Men finns det bara två alternativ? Passivitet eller vapen?

Och är det en självklarhet att det FN gör är moraliskt rätt bara för att det är lagligt?

Nej menar jag. Vi kan aldrig outsorca vår moral.

Jag är pacifist och jag arbetar med konst. Jag gör det för att jag tror på människan. Och framförallt på kommunikation mellan människor. Alltid och i alla lägen. Jag säger inte att en insats likt Lysistratets kärleksstrejk eller Ship to Gaza  går att genomföra utan att människoliv skulle gå förlorade, men jag menar att det är vår skyldighet att försöka.

De människor som sitter på uppdrag som gör att det har ansvar att besluta i dessa frågor har naturligtvis en svår uppgift. Men jag är rädd för den likriktning som råder i tänkandet hos dem som sitter på makten globalt just nu.

Jag är rädd att det som i allt för hög utsträckning styr även moraliska frågor är egenintressen i form av ekonomi eller popularitetssiffror.

Jag tror vi måste hitta andra beslutsformer där människor med kunskap om historia, filosofi, politik  religion och konst med oberoende ögon ges möjlighet att granska förslag och komma med alternativa lösningar.

Det finns en metod som heter icke våld. Det är prövad förr och dess variationer är oändliga.

Stina Oscarson regissör och kulturdebattör

I början februari fick jag frågan om jag vill medverka i Laboremus jubileumsskrift vilket jag genast tackade ja till. Uppdraget var en text om cirka fem sidor som skulle vara inlämnad senast första maj.

Under de kommande månaderna hade jag ett par mailväxlingar beträffande innehåll med personen som gav mig uppdraget och jag blev också inbjuden till en kväll när man skulle tala om boken som helhet. Den kvällen var jag tyvärr upptagen men sa att jag gärna skulle komma om det blev fler tillfällen och att jag i vart fall kommer att skicka min text till utsatt datum.

Sedan går det en vecka och jag får då via mail veta att man i Laboremus styrelse i huvudsak var positiva och gärna haft med mina tankar i boken men att man vill att alla skribenter ska ha någon anknytning till socialdemokratin och ”som vi förstått det är du mer av en rödgrön tänkare än en riktig socialdemokrat”

Ja. Det kanske stämmer tänker jag men kan inte låta bli att med mitt svar skicka med frågan: ”och vad är en riktig socialdemokrat?” svarar jag.

En halvtimme senare kommer svaret:

“En riktig Socialdemokrat får inte väga mindre än hundra kilo och ska vara lite kal på hjässan. Gärna ha varit aktiv i Unga Örnar sen man var tre, så ledsen!”

”Tack. Då förstår jag varför jag inte kvalar in.”

Det var naturligtvis ett skämt. Men jag tänker. Vad är en politiskt parti utan en mångfald av röster? Vad är en ideologi utan motsägelser. Vad är en rörelse som sätter antal år i unga örnar framför de mest intressanta rösterna?

Jag minns plötsligt ett citat av den tidiga feministen Frida Stenhoff. Hon säger i ett anförande om feminismens moral från Sundsvall 30 juni 1903:

”Att rörelsen domnade af hos oss efter en tid af livaktighet berodde nog till stor del på att den omhändertogs af alltför försiktiga och moderata andar som kanske för mycket betonade den sunda och lugna utvecklingen. Det verkade en smula torrt. Men om djärva idéer och ideal allför mycket skjutas åt sidan för små praktiska förbättringar, händer det lätt att man inte får ungdomen med sig. Ledare som intressera sig mycket för små reparationer här och var istället för nydaningsarbete i egentlig mening förlora lätt sambandet med den unga förtrupp som ska skriva rörelsens nästa kapitel.”

Några ord att tänka på inför partikongressen till helgen.

Stina Oscarson

Oäkta socialdemokrat, regissör och kulturdebattör.

Brev till Jimmie Åkesson av Martina Montelius

”Jag skriver för att fråga hur du mår. Du måste ha blivit väldigt
ledsen. Du som hade klätt dig så fin! Och så kommer den där människan
och strör malört i glädjebägaren. När jag har försökt skapa en viss
atmosfär, och någon är okänslig, kanske spelar musik på hög nivå eller
talar om banaliteter, blir jag tillknäppt. Sårad. Så var det nog med
dig också. Och dina vänner. Inte ens i er egen kyrka går ni fria från
förföljelse. Inte ens där kan folk avhålla sig från att peta och peta
och peta på era sköraste hinnor, de som bågnar av kokande
varbildningar. Det är ren illvilja. Det borde inte godtas i en
demokrati.

Du bedriver en heroisk, altruistisk kamp för midsommarafton, och när
etablissemanget då kommer och obstruerar är det klart att det känns
svårt. Du blir ledsen. Det är vad jag föreställer mig. Nu leker jag
att jag håller dig i handen och tröstar dig. Jag skulle hellre hålla
min fru i handen, om sanningen ska fram, där hon ligger på ett golv i
ett mörklagt rum och blir våldtagen av poliser. Men det är väl inte
ditt fel! Jag menar inte att det är ditt fel! Försök andas lugnt och
tänka på det. Du ska inte behöva känna att du inte får vara glad över
din Sverigedräkt. När din mamma bäddade ner dig i sängen i ditt
pojkrum, medan syltsmörgåsarna spjälkades i den mjuka magen, kunde du
inte veta, än mindre rå för, att din barndoms alla syrenbersåer redan
vädrade fara. Att mellandpudlarna lade sina tufsiga öron mot rälsen
och hörde stränga böneutropare åkalla svarta skyar över din rena
fröjd.

Jag träffade i går en kvinna som sade att hon letade efter sin kärna.
Och att hon i det letandet innefattade ett större letande efter sitt
lands kärna. Hon hade börjat släktforska, sade hon. Det var en fin
gammal släkt hon var sprungen ur. Oräkneliga uppländska präster och
akademiker hade nedlagt säd i kvinnor med stark benstomme och stora,
vita tänder. Alla i släkten hade levt långa, friska liv. Ingen cancer.
Ingen sinnessjukdom. Några år med dålig skörd, men det var också allt.
Jag sade till kvinnan: “Gratulerar! Du har icke blott en kärna – du
har sextio tusen miljarder cellkärnor i din kropp!”, men det gick inte
hem. Hon log surt. Och sade att hon åsyftade något annat. Jag ville
bara pigga upp henne. Men det slog fel. Jag vet att det ofta kan slå
fel. När jag pratar. Om jag glömmer bort det kan jag betrakta märkena
efter elstötar på mitt könsorgan. Ja, man kan säga att jag bara
behöver kissa för att bli påmind om hur viktigt det är att väga sina
ord.

Också min dotter letar efter något. Vad det är hon letar efter står
inte längre att utläsa. Men hon tycks tro att det finns någonstans
under lakanen i sängen på den låsta avdelningen på St Görans
psykiatriska klinik. För några månader sedan brukade hon fortfarande
tala om sin mamma. Men det har upphört. Det sägs att de snart ska
återförenas. Så fort flickan skrivs ut. Flygplanet är redan tankat.
Jag vill tacka dig för dina ord om hjälpinsatser i hemlandet. Jag tror
att det skulle betyda mycket för min fru och dotter att få ett litet
startbidrag för att komma på fötter där borta. Min fru har problem med
mardrömmar. Sömntabletter kan ibland hjälpa, har jag hört. Det gäller
bara att dosera rätt. Min dotter har problem med what we in Sweden
call självskadebeteende. Det betyder att hon försöker slita sig själv
i stycken. Det betyder att hon inte längre vågar vara säker på att hon
är en mänsklig varelse. SSRI-medicinering i kombination med
bensodiazepiner kan ge viss lindring. Jag skulle hellre hålla dem i
mina armar. Mycket hårt. Vi skulle alla blunda. Vi skulle alla träda
in i samma skyddande mörker. Vi skulle hålla oss nära varandra hela
tiden. Om någon medelålders kvinna sade att min fru såg smutsig ut
skulle jag sparka ihjäl den kvinnan och bli en farlig invandrare i
fängelse. Nej, jag menar att jag skulle omfamna kvinnan och
pedagogiskt förklara att min fru inte är smutsig. Nej, jag skulle
skjuta mig själv i munnen så att blodet stänkte över varje brunmålat
radhus i hela Skåne. Nej, jag slutar tänka på detta nu. Jag tänker mig
i stället att någon ser på min dotter och säger: “Vad du är stark och
modig. Jag beundrar dig. Det är en ära att få möjlighet att leva i
samma land som du. Hur har du överlevt? När kommer din mamma?”.

Nu har jag helt kommit bort från ämnet. Det jag ville var att fråga
dig hur du mår. Jag hoppas att du inte är så ledsen att du riskerar
att bli en tärande del av samhället, för i så fall måste jag tyvärr ta
i med hårdhandskarna. För allas bästa. Man har faktiskt ett eget
ansvar för sin livssituation. Jag kan inte bära hela världens lidanden
på mina axlar. Men jag pratar gärna med dig en stund. Vad är det allra
värsta? Berätta. Är det att alla tjatar på dig om en massa statistik
och skit? Är det att de andra i riksdagen inte är snälla mot dig? Gick
någon före dig i kön till kaffeautomaten?

Kan vi inte göra så att du skriver en lista? Så vet vi nästa gång vad
vi måste hinna prata om. Just nu måste jag tyvärr gå. Jag måste
förbereda en bön till myndigheterna för mitt barns liv. Jag måste ta
reda på om jag kan åka till min frus begravning utan att riskera att
dö från mitt barn. Hon har ingen annan, förstår du. Jag menar inte att
förstöra stämningen, men jag känner att jag måste förklara varför jag
är tvungen att gå just nu när du är så ledsen. Jag vill också säga att
jag inte är ute efter dina pengar. Det enda jag är ute efter är att du
ska begripa, åtminstone i en sekund av ditt liv – sedan kan du glömma
det igen, om du måste – vem jag är. Jag är ingen parasit. Jag är ingen
tärande del av din i övrigt hejdlöst blomstrande handelsträdgård. Jag
är ingen frätande syra.

Jag är en människa som har levt ett liv som skulle ha fått dig att
ligga på golvet och hyperventilera och ropa “MAMMA, MAMMA!” efter tio
minuter.

Jag är bärare av erfarenheter som skulle kunna omstörta hela din
verklighetsuppfattning, om du skruvade fast dina skrinlagda öron i
kraniet igen.

Jag är inte någon som du borde förbarma dig över. Jag är någon som du
borde högakta, lyssna på och lära dig av.

Dessutom är jag du. Läs på om mänskligt DNA så förstår du vad jag menar.

Förlåt. Jag kom in på ett sidospår. Ring till mig om du känner att du
behöver tala om något. Vad som helst. Jag nås på andra sidan
erfarenheten av att ha blivit fråntagen sin rätt att leva.

Ta hand om dig nu, och försök se till att inte bli utbränd. Ta en paus
då och då, lova det. Kram på dig.”