Det Osynliga

Så här presenterar bokförlaget Karneval boken ”Jämlikhetsanden” av Richard Wilkinson och Kate Pickett:

”Det har alltid funnits de som intuitivt förstått att ojäm­likhet är socialt nedbrytande. Men det är först på senare år som man i detalj har kunnat mäta dess effekter. Den bild som då fram­träder är både chockerande och överraskande.

Chockerande eftersom skadeverkningarna visar sig vara långt större än vad man hade trott. Ojämlik­heten är en avgörande ­faktor bakom en rad centrala sociala och hälso­relaterade problem.

Överraskande eftersom ojämlikheten drabba inte bara de fattiga utan alla. Även de rika får betala ett högt pris i form av sämre hälsa och kortare liv.

Jämlikhetsanden presenterar en omfattande forskning och ­statistik från 21 rika länder – däribland Sverige – som visar hur graden av ojämlikhet i ett samhälle påverkar hur vi mår både fysiskt och psykiskt; hur länge vi lever; hur vi lyckas med våra studier; hur vanliga tonårsfödslar är; hur utbredd fetman är; hur mycket kriminalitet och våld som finns; hur stor den sociala rörligheten är, med mera.

Trots den förfärande verklighet som synliggörs har boken ett hoppfullt budskap. De nya kunskaper som ges om hur våra ­moderna samhällen fungerar är kraftfulla ­verktyg som kan användas för att vända den negativa ­spiral av ökande ­samhällsproblem, misstro och social oro som ­präglat västvärlden i ­flera decennier. Budskapet är att stora sociala förbättringar går att åstadkomma – för alla grupper i hela samhället – om ­politiken ­inriktas på det mest väsentliga: att minska ojämlik­heten.

Jämlikhetsanden­ är en av de mest uppmärksammade politiska böckerna i Storbritannien under 2009.”

PRESSMOTTAGANDE

”En bok med idéer stora nog att förändra vårt ­politiska tänkande. På en halv sida berättar den mer om den smärta som ­ojämlikhet leder till än
vad något drama eller någon roman kan göra.” John Carey, Sunday on Times

”En fantastisk ­bok vars slutsatser
kan få djupgående ­konsekvenser.” Will Hutton, Observer

”Antagligen årets viktigaste bok.” Guardian

”En kompass för att återuppbygga våra
samhällen … en ­bländande vision.” Independent

”Djärv och fantasi­rik … en analys med stor räckvidd.” Nature

”Det är långtgående slutsatser författarna drar, men bevisen, som är smärtsamt tydligt framlagda, är svåra att säga emot.” Economist

”Övertygande och chockerande. ­Den fria marknadens fans borde tvingas att memorera boken från pärm till pärm.” Independent

”I dessa dystra tider är det här en bok ­som kommer att muntra upp dig något ­oerhört.” New Statesman

- Ska du bara läsa en bok 2010 så är det den här!

JACOB HIRDWALL

”I en värld stadd i förändring blir vinnarna de som har förmåga att fånga signaler i omvärlden och att transformera omvärlds- och framtidsinsikt till avsikt och handling. Forskning visar att för att verkligen lyckas krävs systematik och kontinuitet. Vad som behövs är: Omvärlds- och framtidskarta – en översiktlig bild av centrala trender och osäkerheter som kommer att påverka de närmaste åren. Färdväg – en summering av vision, centrala idéer, åtgärder och strategier för att hantera omvärldsförändringar och ta sig i rätt riktning. Handling – genomförande och regelbunden revision av orienteringskarta, färdväg och arbetsmodeller utifrån händelser i omvärlden och genomförda åtgärder. Vår roll är att hjälpa våra kunder att arbeta med detta på ett kontinuerligt sätt.”

Så här presenterar Kairos Future sin verksamhet. Företaget är ett internationellt forsknings- och konsultföretag som hjälper företag att förstå och forma sin framtid och har dykt upp både här och där i media under den senaste tiden.  Men det här är ju på intet sätt nytt, dramatiker har ägnat sig åt att ge den här typen av omvärldsanalys i tusentals år (fast då brukar ”kunderna” kallas för ”publiken” istället).

Jag påstår att en dramatiker är någon som ”har förmåga att fånga signaler i omvärlden och att transformera omvärlds- och framtidsinsikt till avsikt och handling”. Jag brukar för att åskådliggöra dramatikerns uppgift på ett generaliserande sätt dela in all dramatik i två riktningar: 1: dramatik som säger att ”Vi människor kan inte förstå varandra” och 2: dramatik som säger ”Vi människor kan förstå varandra”. I det första alternativet har du dramatik som lyssnar inåt, som ägnar sig åt lingvistik, som intresserar sig för mystik, filosofi. Sådan dramatik har skrivits av t ex Beckett, Pinter och Ionesco.

Den andra riktningen handlar om mer psykologiskt orienterad dramatik, som kan äga lyrisk skönhet, men som fokuserar på omvärldsanalys och intresserar sig för psykologiska förlopp, samhället omkring oss. Sådan dramatik har t ex Ibsen, Shakespeare och i perioder Strindberg gett oss.

Jag menar att de som ägnar sig åt att skriva dramatik idag måste känna efter vart man hör hemma någonstans, även om man givetvis gärna får blanda eller korsa gränser. Vi dramatiker kan erbjuda vår publik en ”revision av omvärldskartan” som är – inte gratis! – men i varje fall billigare och säkerligen annorlunda än den världsbild som Kariros Future saluför.

JACOB HIRDWALL

I debattartikeln ”En förlorare slår tillbaka” skriver poeten och kritikern Anna Hallberg i dagens DN 7 jan 2010 en tycker jag intelligent betraktelse över dagens svenska kulturklimat. Hon citerar initialt författaren Lars Gustafsson, ”Det är omöjligt att bli rik på poesi” men skjuter in sig på tillägget ”och just det gör den till en verksamhet värd att intressera sig för”. Det är den där bisatsen, ”värd att intressera sig för”, som Anna Hallbergs artikel handlar om:

”Stämmer det fortfarande att det finns värden som inte bara är olönsamma utan till och med står i kontrast mot marknadsmässiga vinstintressen och just därför är värda att intressera sig för? (Som forskning, kvalitetslitteratur eller kritiskt tänkande essäistik exempelvis.) Jag är inte alls så säker på det. Snarare tror jag att det är först när de konstnärliga verken, genom något pris eller utmärkelse lyckas ta sig in i den kommersiella cirkulationen igen, som de över huvud taget har möjlighet att väcka något intresse.”

Men Anna Hallberg menar att det borde finns plats för sådana immateriella värden:

”Vår älskliga kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth vippar in med ett leende: ”Jag tror på marknaden och jag tror framför allt på människors förmåga att själva veta vad som är bäst för dem.” (DN 3/12) För egen del tror jag lika mycket på marknaden som jag tror på bananföretaget Doles demokratiska och humanistiska godhet. Så länge man låter litteraturdiskussionen styras av ekonomiska intressen kommer kvalitetslitteraturen vara deppig förlorare. /…/ Det var länge sedan man slutade tala om litteratur och började prata om böcker. Böcker som man kan stapla som konservburkar på Ica. Böcker är marknadens omformulering av litteraturbegreppet.”

Anna Hallberg driver tanken att något har gått förlorat:

”Så många gånger under det här året har jag tänkt att tiden går bakåt. Att vi befinner oss i femtiotalet igen, eller ännu längre tillbaka, före världskrigen, på artonhundratalet. Jag tänker på Steve Sem-Sandbergs roman ”De fattiga i Lodz” och blir plötsligt påmind om hur avgörande Förintelsen var för hela Europas fortsatta utveckling. Detta skulle aldrig kunna hända igen. Så stark var viljan utveckla de demokratiska krafterna i samhället. Satsningarna på utbildning, konstnärliga verksamheter, intellektuell fortbildning och så vidare, var enorm. / … / Det är inte mer än en pensionsålder sedan, ändå börjar bilderna suddas ut och mista sina sammanhang. Visserligen pumpas det stadigt ut strida strömmar av populärhistoriska böcker om Hitler och Albert Speer, men de är liksom inbäddade i en avlägsen dåtid. Som om de vore en myt eller en saga. Minnesförlusten. Och den långsamma, svagt glidande avdemokratiseringen av Sverige. Är inte det vad alltihop egentligen handlar om? Under alla pajkastande debatter om pengar och villkor och författare som skriker och väsnas för sitt existensberättigande finns djupare värden som handlar om minne, stabilitet, offentlighet och demokrati.”

Här ovan introducerar Anna Halllberg ett intressant begrepp: minnesförlusten som något som är av kollektiv natur. Hon rundar av artikeln med en av knäckfrågorna där polariseringen mellan vänstern och högern optimeras, nämnligen frågan hur dessa immateriella värdens existens skall finansieras. Ska det ske genom marknaden och enskilda medborgares personliga val, eller genom ett system med en stat som fördelar gemensamma medel för medborgarnas räkning för att garantera mångfalden?

”Vilka värdegrunder vill vi ha i Sverige? Vilka instanser ska få finnas i samhället? De är inte gratis. Och det är precis där det skär sig, hela tiden. Men nu måste vi prata om dem. Annars kommer det att gå åt helvete för vårt lilla amerikaniserade, EU-anpassade och numera rätt osjälvständiga land. Nu säger vi att det här är viktigt. Viktigare än vad som gjorts gällande hittills. Och det handlar inte bara om pengar. /…/ Nu säger vi att det är en skam att Sverige inte menar sig ha vare sig intresse av eller råd att försörja ett anständigt intellektuellt och konstnärligt klimat. Att det är ovärdigt. Och att det ger ett destruktivt och minnesförslöande samhälle som på sikt urholkar demokratin och ökar skillnaderna mellan klasser.”

Till sist är det där man hamnar: att den här kulturdebatten inte handlar om kulturarbetarnas löner hit och dit utan att det vi faktiskt talar om är att värna demokratin och en frihetlighet som inte dikteras av hur mycket klirr i kassan den enskilde har samt att värna rum – kontaktytor – i samhället där det finns plats för komplexa frågeställningar som inte nödvändigtvis är ekonomiskt lönsamma.

Vi minns att vi lever i en demokrati, men håller vi på att glömma bort varför vi ville ha det så?

JACOB HIRDWALL

Nyårstvivel

Den senaste tiden har jag känt en växande irritation mot ett par av mina medarbetare på teatern. Dom hänger inte med i det allt högre tempo som krävs och jag har börjat tänka att vi kanske skulle arbeta mer effektivt om vi anställde några yngre och snabbare och då bara på projekt. För vi måste arbeta på ett annat sätt. Madeleine Sjöstedt har den senaste veckan verkligen understrukit det. Verksamheten måste förändras.

Det är bara det att vissa människor aldrig kommer att förändras. De är. Och jag vet inte längre om jag kan ta ansvar för det jag sysslar med. Jag är rädd att den verksamhet vi bedriver på alla plan håller på att förvandlas till ett smörjmedel i ett maskineri som jag inte vill smörja. Bara de senaste veckorna har tre händelser etsat sig fast som ett gnagande tvivel och jag tänker på ett citat av Magret Tatcher ”ekonomin är metoden syftet är att förändra själen.”

Den första händelsen var en rubrik i Dagens Nyheters kulturdel: ”Kreativitet och kultur ska rädda Europas tillväxt” och sedan en bild på en leende Lena Adelson Liljeroth och Maud Olofsson. Den andra Madelene Sjösteds blogg där hon redogjorde för fördelningen av nästa års anslag: ”Mer kultur för pengarna!” Det kan låta bra tills man inser att ett kulturborgarråd borde kämpa för mer pengar till kulturen. Och med rubriken ”mer kultur för pengarna” motiverar hon en sänkning av anslagen till ett tiotal av Stockholms främsta fria grupper. Istället ökar bonusen, den tävling som ska motivera oss att arbeta på ett annat sätt. För denna nya form av anslag är inget annat än en tävling i mätbara resultat. Ju högre egentintäker desto högre anslag.

Den tredje händelsen utspelades i Borgholm som jag besökte ett par dagar senare för att titta på platsen som är tänkt att bli en ny scen för Ölandoperan. Kommunen har ställt sig positiv till att bygga en jättelik amfiteater vid slottetsruinen i sluttningen ner mot Kalmar sund och man vill att jag som konstnärlig ledare för Ölandoperan ska vara med och driva att detta blir verklighet. Ja, säger jag, det är klart att jag är intresserad, det här kan bli en fantastisk spelplats, men det hänger på att någon också är villig att investera i verksamheten. Det ombeds jag vänligt men bestämt att inte tala om. Då kommer de att backa direkt. En investering i ett scen förstår alla. Men” säger jag, det som intresserar mig är innehållet. Jag har sett tillräckligt med skrytbyggen.

Ekonomin är inte längre en del i vår kultur utan har blivit kulturen och jag känner mig som en stor svikare. Mot mina arbetskamrater och mot mig själv. Konsten och i det här fallet teatern håller på att förvandlas till en slav under målet ökad tillväxt och det påverkar nu både valet av berättelser och synen på våra medarbetare. Ur en rent företagsekonomisk synvinkel skulle vi som det heter behöva effektivisera vår organisation. Men jag undrar i ett större perspektiv vart alla de människor som inte passar in i det effektiva slimmade karriärsklättrande bygge vi håller på med ska ta vägen? Ingen verksamhet kan ses isolerad. Att bygga ett samhälle är inte detsamma som att driva ett förestag. Och teatern måste om den ska kunna vara en verklig kraft befolkas av olika slags människor. Berättelserna och perspektiven blir annorlunda och det behövs i en allt mer segregerad tillvaro där man ständigt försöker gömma undan klassamhället och svaga grupper. Det skulle inte behöva finnas några svaga grupper om man definierade målen annorlunda.

Stina Oscarson

 
Hamletmonologens berömda ”Att vara eller inte vara” har idag bytts ut mot ”Att vara eller att vara en vara”. Denna generella attitydförändring i vårt samhälle avspeglar sig bland anant i synen på kulturen där tidigare gemensamma samhällsprojekt går mot en ökad avreglering. Samma utveckling kan skönjas inom andra samhällsområden, t ex sjukvården. När det gäller kulturen har det tidigare funnits en gåvoaspekt: nya generationer skall till ingen eller låg kostnad för den enskilde ges möjlighet att komma i kontakt med tankar och språk som format vår gemensamma kulturella identitet. Under de senaste decennierna har man i Sverige ansett att detta är så viktigt att det skall finansieras av oss alla tillsammans.

Nu höjs röster för att den gåvan skall förvandlas till en vara som kan köpas och säljas. Jag hörde att kulturministern vid ett tillfälle - på frågan hur hon såg på de svenska biblioteken – skulle ha svarat: ”Jag har inte varit på ett svenskt bibliotek på 30 år, jag köper mina böcker”. Jag hoppas detta inte stämmer! Men om Lena gjort det så har hon givit uttryck för en allt mindre kontroversiell åsikt: du är det du konsumerar. Men det är en kontroversiell ståndpunkt som jag ser det, att inte vilja värna de immateriella värden som kulturen är bärare av.

Man talar just nu i den politiska debatten mycket om ”bidragstagarna” som vore de samhällsparasiter. Men då har man glömt bort varför samhället en gång instiftade dessa bidrag. Det var av solidaritet för de mindre bemedlade, för de sjuka och de svaga som det kunde heta förr i tiden. Jag respekterar tanken om individens frihet, den liberala ambitionen men jag tror inte på att marknaden eller individer kan lösa alla gemensamma problem (ta bara klimathotet som ett exempel). Vårt behov av kultur, språk, historia och vård är andra delar som är essentiella att värna för att ett samhälle skall anses civilicerat som jag ser det.

I en tid när man till och med i USA beslutat sig för att införa en allmän sjukvårdsreform så ter sig de krafter som vill avreglera svensk sjukvård och kultur som märkligt omoderna.

Att vara eller att vara en vara, det är alltså frågan!

JACOB HIRDWALL

I magasinet ”Vardagsliv – en tidning om relationer, pengar och trygghet” som damp ned i brevlådan under oktober så kan man läsa om vänsterpoeten Marcus Birros avbön: tidigare har han föraktat kärnfamlijen men nu har han räddats från kulturträsket och skaffat sig ett riktigt jobb som journalist och fotbollskommentator och bildat en verklig familj. Bortsett från att jag (och nu är jag alltså ÄRLIG) glädjer mig åt att Marcus Birro hittat rätt i livet så är det något med tonen i den här intervjun som stör mig. Så här låter det t ex i ingressen: ”Han var en arg poet, osams med hela världen och hånade allt vad kärlek hette. Marcus Birro blir fortfarande arg, men nu utifrån helt andra perspektiv. Han försvarar kärlek, familjeliv, barn och rätten att vara ärlig. För det har han blivit mobbad av dem som inte klarar att hantera hans uppriktighet, men också respekterad och folkkär.” Det intressanta med den här intervjun är att den – förklädd till allmänjournalistik – figurerar i en skrift som vill föra fram Kristdemokraternas politik.

Och vilka de egentligen är – de där mobbarna som inte klarar av ärlighet och som vad det verkar inte är beredda att försvara kärleken, familjelivet och barnen – blir plötsligt givet: det är konstnärerna, filmarna, fotograferna, poeterna, teaterarbetarna, musikerna, författarna och operaartisterna: alla de, som tillhör ”Overklighetens folk”.  Cina Gerdin, chef för Kristdemokraternas avdelning för kommunikationstrix står dessvärre som ansvarig utgivare för den här försåtliga blaskan som upplåter ledarspalten till KD:s partiledare Göran Hägglund själv. Så här låter retoriken:

”Sverige har ett tungt arv av vänsterdominans efter årtionden av socialdemokratiska regeringar. Hos allt för många politiska tyckare är det fortfarande en vanlig uppfattning att människors liv kan och ska regleras, styras och omprogrammeras ned på detaljnivå. Inte minst skall vi hårdbeskattas. Men verklighetens folk, alla som inte ständigt ser världen genom ideologiska glasögon och inte heller vill pracka på andra sina uppfattningar om hur de bör leva sina liv, behöver mer utrymme. Och jag tycker att folk ska ha mer utrymme. Vi kristdemokrater ska vara med och skapa det. Det är den stora uppgiften i svensk politik – en uppgift som vi nu tar oss an.”

Marcus Birros avbön i kombination med socialminister Göran Hägglunds retorik får mig att minnas en annan, besläktad retorik ur pjäsen ”Presskonferens” av Nobelpristagaren Harold Pinter. Det är Ministern som säger följande till den hungrande pressen:

MINISTERN
Jag ska vara helt tydlig på den här punkten. Vi behöver regimkritik för den håller oss på alerten. Men vi vill inte möta den på gator och torg eller andra öppna platser i våra fina städer. Vi vill inte se den komma till uttryck någonstans på våra stora institutioner. Vi vill helst att den stannar hemma, vilket innebär att vi när som helst kan titta in och läsa vad som finns under sängen, diskutera innehåller med författaren, klappa honom på huvudet, skaka hans hand, kanske ge honom en lätt spark i arslet eller i skrevet och sätta eld på hela skiten. Med den här metoden håller vi vårt samhälle fritt från smitta. Det finns emellertid, förstås, alltid plats för bekännelse, avbön, och botgöring. Vi tror på den medfödda godheten hos den vanliga familjen Svensson. Det är detta vi söker bevara. Vi försöker bevara den inneboende godheten hos den vanliga familjen Svensson. Vi ser det som en moralisk plikt. Vi är fast beslutna att skydda dem mot korruption och omstörtande verksamhet med alla till buds stående medel. I vår filosofi … är den som är förlorad återfunnen. Tack!

JACOB HIRDWALL

Det är roligt att vi börjar få en hel del kommentarer på vår blogg. Det är en välkommen feedback. Vi får även mängder av kommentater som är svåra att tyda, de brukar se ut ungefär så här:
”buy cheap zovirax; breast enhancement; levaquin; buy celebrex; rogaine; generic lasix usa; zetia; zoloft; purchase strattera online; celexa cheap; norvasc; viagra soft tabs order; viagra;”
och så vidare.

Trots det starka intresse för olika inköp av mediciner som dessa texter ofta förmedlar så framgår det mellan raderna mycket tydligt att upphovspersonerna – som alltid är anonyma – inte gillar det vi skriver på vår blogg. (Förmodligen är de flesta inlägg automatiskt genererade.)

Ett lite sublimare sätt att formulera den här typen av kommentarer – om man får komma med ett förslag? – skulle till exempel kunna vara:
”Non amo te, nec possum dicere quare: hoc tantum possum dicere, non amo te. ”
(Jag tycker inte om dig, men jag kan inte säga varför: Blott detta kan jag säga, jag tycker inte om dig).

Jag skulle själv skriva:
Hoc tempore obsequium amicos, verits odium parit”
(I dessa tider, när vänner vinnes genom smicker, föder sanningen hat)

En blogg är ju offentlig men: ”Jag skriver inte detta till massorna – utan till dig”, du som vill lyssna.
(Haec ego non multis scribo, sed tibi)

JACOB HIRDWALL

KD:s Göran Hägglund har – som redan meddelats - inte några högre tankar om kulturarbetare som han menar tillhör overklighetens folk. Vad ”Verklighetens folk” talar om vid sina köksbord, alltså de människor som är ”alldeles, alldeles vanliga” menar han sig däremot ha en mycket klar bild av: ”Där talar man om skolan, om hushållskassan, om de gamla föräldrarna, om hur det går på jobbet”. Man talar inte om t ex politik eller konst eller något annat konstigt.

Jag menar att det är att grovt underskatta många, många väljares tankeförmåga och intresse för det samhälle de lever i. Göran Hägglund måste i likhet med Alice i ”Alice i underlandet” ha trillat ned i ett hål och helt kort varit gäst i – inte Underlandet – utan i Köksbordspygméernas land där ingen tanke är liten nog för att kunna beredas plats vid ett sketet svenskt köksbord.

JACOB HIRDWALL

När vi sedan talades vid sa jag ungefär vad som står i vårt pressmeddelade (som följer här nedan) d v s först att jag är mycket glad över de kulturpolitiska målen som jag tycker är riktigt bra och faktiskt vassare än de vi har idag. Jag sa också att jag tror att detta kan komma att leda till en mycket bra nivå på debatten framöver genom att man konkret kan fråga om de förändringar man föreslår i proppen för oss närmare dessa mål. Jag talade också om att jag personligen har en hel del farhågor gällande om skapande skola och regionaliseringen faktiskt hjälper oss på den vägen. Men jag framhöll också en uppriktig glädje över att man faktiskt lyssnat på remissinstanserna och att vi fått en proposition som är avsevärt bättre än utredningen. Och jag såg framför mig att vi för första gången på länge hade en möjlighet att i morgondagens program få en fördjupad debatt genom att vi var överens om målen.

En timme efter mitt samtal med producenten ringen man igen från SvT och vill inte längre att jag ska medverka i programmet. ”Det är för lite konflikt” och jag är utbytt mot Siv Holma (v). Jag blev faktiskt ledsen. Inte för att jag inte fick sitta i SvT kl 07.15 utan för att man i public service är så rädd för det fördjupade samtalet att man inte ens kan föreställa sig hur ett sådant samtal skulle te sig, och till och med menar att det är ointressant och istället reflexmässigt säker direkt konfrontation och därmed förenkling.

Mitt mål har aldrig varit och kommer förhoppningsvis aldrig att bli att försvara en position utan bara att vi på något sätt ska komma lägre. Jag vill söka en politik som för oss framåt oavsett vart idéerna kommer från och nu tycker jag för första gången på länge att vi faktiskt har den möjligheten när det gäller kulturpolitiken. För mig är det det som är en viktig del av att leva i en demokrati: att bygga tillsammans. Synd bara att demokratin inte passar i dagens medieklimat.

STINA OSCARSON

 PRESSMEDDELANDE 2009-09-21

Tankesmedjan Det Osynligas kommentar till Kulturpropositionen:

 MÅLEN ÄR BRA – NU ÅTERSTÅR VERKLIGHETEN

Det är glädjande att det demokratiska samtalet i Sverige tycks fungera. I alla fall är det uppenbart att regeringen i sin nya kulturproposition lyssnat noga på dem som haft synpunkter på det hafsigt sammanställda betänkande som kulturutredningen presenterade i våras. De nya målen för kulturpolitiken är en seger för den kultursyn som ser konsten och kulturlivet som en bärande del av ett demokratiskt samhälle.

Målens tydlighet ger också en möjlighet att utvärdera den förda politiken, vilket skapar möjlighet för en fortsatt hög nivå på kulturdebatten.

De kulturpolitiska målen vill särskilt uppmärksamma barns och ungas rätt till kultur. Det är glädjande. Det är också positivt att satsningen på Skapande skola utvidgas till att nu också omfatta mellanstadiebarnen. Det demokratiska problemet med Skapande skola är att det kräver mycket engagerade och kunniga rektorer och lärare. Det finns också på många håll, men inte överallt. Vilket innebär en risk att det främst är redan privilegierade områden som tar för sig.

Tanken att varje region själv genom portföljmodellen ska få formulera vad man vill med konsten och kulturlivet i sin del av Sverige är också i grunden god. Det har visat sig att ansvar föder engagemang, och på vissa håll har modellen fungerat väl, än så länge. Men en liknande ansvarsförskjutning i Danmark håller i dag på att få katastrofala följder för kulturlivets mångfald. Den stora faran är att man i regionerna väljer stora och kortsiktigt ekonomiskt lönsamma projekt för att snabbt sätta sin ort på kartan, istället för att värna den infrastruktur av kulturskolor, amatörverksamhet och studieförbund, liksom den professionella spetskulturen, som verkar på längre sikt, och som är grunden för mångfald, bredd och kvalitet. Som ju de kulturpolitiska målen också vill sträva efter.

Det är bra att man inser behovet av stöd till nyskapande kultur och Kulturbryggan är i grunden en god idé. Eftersom hälften av pengarna i Kulturbryggan väntas komma alternativa finansiärer, blir projektet en form av sponsringsmöjlighet som samtidigt garanterar oberoende, vilket är viktigt. Frågan är dock hur stort intresset är hos företag, privatpersoner och andra att bidra till denna form av sponsring. Kommer man verkligen att lyckas dra in de förväntade extra 25 miljonerna? Får man inte in någonting innebär Kulturbryggan att anslagen till nyskapande konst halveras. Bryggan får inte bli tandlös. Det skulle rimma mycket illa med de nu uppsatta målen.

Regeringen säger sig vilja verka för att kulturens status ska höjas. Samtidigt avvecklar man systemet med konstnärslöner. Det stämmer inte med den bild av kulturen som en vital del av demokratin som man samtidigt vill lansera. Konstnärslönerna borde kunna jämföras med de inkomstgarantier som ges till riksdagsledamöter som efter en tid lämnar politiken. Riksdagsmännens pensioner är visserligen mycket högre, men syftet är det samma: att värna om möjligheten för driftiga personer att ägna sig åt politik utan att riskera sin privatekonomi. Att ägna sig åt konst innebär också ett avsteg från andra mer inkomstbringande karriärmöjligheter. Vi tror inte på en människosyn som hävdar att trygghet nödvändigtvis behöver leda till passivitet, i synnerhet inte när det gäller konstnärer, som ju är vana att vara sina egna uppdragsgivare.

De nya kulturpolitiska målen ger onekligen en möjlighet att skärpa debatten. Förhoppningsvis kan de också leda till ett kulturklimat där andra värden än de rent ekonomiska ges större plats.

Tankesmedjan Det Osynliga

Stina Oscarson

Jacob Hirdwall

Erik Uddenberg